Startsidan Epilog del 1
Epilog 1

Gammelmormor Maria Pettersson levde nästan hela sitt liv som änka. Hon var alltid ett gott stöd till alla släktingar och grannar som behövde hjälp i hushåll med tvätt och med barnpassning. Hon bodde länge i Kristineberg där hon också firades på sin 75 - årsdag 1933 i kretsenav släkten. Dottern Terèse bodde där också och barnbarnet Kaj, då 6 år gammal.

När Dagny skulle få sitt andra barn 1936 fanns ingen hemma som kunde hjälpa henne med Barbro, 2 år, Lilly var ensam i sin livsmedelsaffär liksom Georg i tobakshandeln, Terèse kunde inte komma ifrån på Barnängens anläggning. Då ringde Dagny efter Mormor Maria som störtade iväg till Fredhäll på andra sidan parken. Hon hade glömt sin käpp och i stället fick hon tag på en lång träribba på ett bygge. I sin långa klänning och med sitt stora vita förkläde , med ribban i högsta hugg var hon en festlig syn. Men hon hann fram till Barbro som denna dag fick en lillebror.
14 aug. 1938 i högsommarväder firades hon på sin 80-årsdag av släkt och vänner på terassen på Saltarö. Hela släkten ställde upp och hon firades.
De sista åren drabbades hon av senilitet, hon glömde t.o.m. sina närmaste. Hon avled stilla en vårdag 1947. Hon vilar på Skogskyrkogården.

Snickaren Klas arbetade flitigt på byggen i stan. Skickliga byggnadssnickare behövdes verkligennär stora byggprojekt skulle genomföras. Dessutom byggde han på fritiden på sommarstugorna på Saltarö, både sin egen nere vid sjön (färdig 1934) och Dagnys och Georgs vita villa (färdig 1943). Det stora Södersjukhuset blev färdigt 1946 och det skulle bli hans sista arbetsplats. Han började känna av det slitsamma arbetet i kroppen nu när han fyllt 63 år.
Vi minns hur han oftare tog igen sig på kammaren i lägenheten på Tegnérgatan 6.

Sommaren 1946 hjälpte han t.o.m. Kaj och Terese med deras husbygge på Saltarö, men en dag gick han nedför backen till Lilly i stugan och lade hammaren på spiselhyllan. "Nu får det vara bra", sa Klas som hade drabbats av magcancer. Han dog en kall vinterdag 2/2 1947. Vid begravningen i Värmdö kyrka frös blommorna till is i den 15-gradiga kylan. Han blev den förste i familjegraven vid den vita medeltidskyrkan.
Som gammal soldat och nybliven svensk medborgare ställde Georg upp för fosterlandet 1943. Han låg ute i beredskapen bl.a. på Möja i Stockholmsskärgård. Dagny hörde inte av honom på flera veckor. Då plötsligt ringde han till tobaksaffären: "Hur gör man havrevälling?" var frågan.Jo, genom lottdragning hade han blivit utsedd till kock i den lilla gruppen ute på kobbarna. Senare bjöd han kamraterna på äkta rysk borstj(rödbetssoppa). Det blev synnerligen uppskattat. "De slickade nästan tallrikarna"! rapporterade menige Lissenko.

Efter en övning med Hemvärnet ett par år senare drabbades Georg av en hjärtattack. Hälsan blev sämre och 1950 blev han inlagd på S:t EriksSjukhus för kärlkramp och hjärtbesvär.
Med nuvarande kunskaper och modern kirurgi hade Georg kunnat bli frisk i många år, men besvären ökade. Han fick allt svårare att stå i affären, Dagny fick slita ensam.
Den sista sommaren följde han med Barbro på en resa till vännerna på Öland. Som gammal bondpojke var han där på sin mammas gata!
19 mars 1958 dog han på S:t Eriks sjukhus, en dag med sol och takdropp och vår i luften. Begravningen ägde rum dels i Solna Kyrka, dels i Rysk-ortodoxa kyrkan vid Birger Jarlsgatan, där de gifte sig 29 år tidigare, också i mars. Hans urna finns i familjegraven på Värmdö kyrkogård.


 

Georg som rekryt