Mitt femtiotal del 12

Tekniken

På femtiotalet fanns inga mobiltelefoner eller datorer  hos allmänheten inte heller mikrovågsugnar och television bara på prov hos Tekniska Högskolan.
Familjen hade ingen bil, vi liftade med Sporres ibland från Saltarö.
Första gången jag såg TV var i Sporres Radios skyltfönster på Kungsgatan. Med Vespan hade jag alla möjligheter att fara omkring i stan.  Hjälmar förekom knappast och bilbälten och dubbdäck var okänt i trafiken.
Varje vardag tog jag trådbussen linje 32 eller 42 till Flygstaben på Gärdet.  Tjänstgöringen var lättsam. Vi satt på en expedition Bosse Liedholm och jag samt två Ingenjörer. Vårt huvudsakliga arbete gick ut på att lyssna på bandupptagningar från radarstationer.  Det var bekvämt och ibland tråkigt arbete och ingenjörerna var inte heller så alerta, möjligen då avdelningschefen tittade in för kontroll.
Då och då hade vi vakttjänstgöring som bl.a. innebar att hissa den treuddiga flaggan på hustaket. En officer kontrollerade oss och prick kl. 9 åkte fanan upp.  Vi såg till att det hände just som en buss stannat och släppt av några uniformerade.  De fick då göra halt och honnör för fanan. Vi skrattade. En av våra gladaste kamrater på staben var Peter Himmelstrand som redan då börjat som musikjournalist.

Gun

Den 22 september var familjen och uppvaktade släktingen Kaj i Hässelby på hans födelsedag. Samma kväll hade en av mina skolkamrater, Monica Bergquist, bjudit in ett gäng på en liten fest i en Ängbyvilla.
Både Maud och Barbro pushade mig att få gå ifrån släktmötet och träffa mina kamrater. Jodå, för en gångs skull glömde jag min blyghet och vi hade en väldigt trevlig kväll ett tiotal kamrater. Jag märkte särskilt dagens värdinna och vi dansade och hade det kul. Jag hade kommit dit på min vespa och passade på att få ställa in den över natten i Stranges garage.  Det var helt visst med avsikt att träffa Gun redan nästa dag!  Jag for dit med tunnelbanan och vågade återkomma under veckan och bjuda in henne till Lindhagensplan då mina föräldrar var ute vid stugan och Barbro bjöd på supé med dans och musik.  Ja, så började vi ”gå i sällskap” som det hette. Hon var den sötaste…  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *