Mitt femtiotal del 14

Vuxenliv

Det står i skriften: ”En man skall lämna  sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru.” Vi var inte gifta än, Gun och jag, men nog siktade vi på det, alldeles tydligt. Jag var kär. Säkert försummade jag också min familj inför denna nya situation.
Vi blev bekanta med våra familjer. Gun togs emot hemma hos Lissenkos med glädje och Stranges i Ängby var just så vänliga som jag kunde begära.  Enda dotterns fästman var ju något speciellt.  Jag kände mig hemma hos dem från början.  Senare fick jag reda på att mamma Margit sagt: ”Honom vill jag ha som svärson”.  Jag kände mig välkommen.

Vi arbetade vidare, Gun på Vattenfall och som ritbiträde och jag försökte få tiden att gå på Flygstaben. Gästspelade även i affären vid behov.  
Vi upplevde en snörik vinter. Det hände ju på den tiden. Vid en skidtur i Judarskogen kanade Gun nedför en slänt och landade på en järnten som stack upp ur snön.  Resultatet blev ett stort blåmärke där ryggen byter namn. När vi sedan skidade över Mälarens is så märkte jag att Gun inte var med bakom mig. I stället fick jag se henne 2 m bakom en annan man längre bort. För att inte förlora henne skyndade jag ikapp. Det var då jag fällde orden: ”Du ser ju inte mindre än spårvagnar.” Det har jag fått äta upp senare….
I backarna i Drottningholm blev jag påkörd av en utförsåkare och tappade luften (och lusten) en stund.
En återkommande aktivitet var att spela kort eller sällskapspel i Ängbyvillan. Ofta blev det sent eller tidigt, och jag fick kuta för att hinna med sista tunnelbanan som gick kl. 2.34!

Muck

I juni 1957 muckade flygsoldat Claes som då kunde titulera sig vicekorpral. Tyvärr var pappa Georg inte kry.  Men Barbro och pappa Georg kunde resa till våra vänner i Långlöt på Öland. Pappa  trivdes väl bland hästar, kor, grisar och höns precis som på gården i Ukraina i hans barndom. .

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *