Studenten
I början av år 1956 blev jag kallad till mönstring som alla andra 18-19-åringar. Jag fick ledigt från skolan och knallade upp till fritidsgården i Stadshagen. 20 halvnakna rekryter stod så i en rad inför läkaren, endast en hade långkalsonger, vem? Jag. Skämdes. När det blev min tur så sa läkaren: Vi gillar inte eksem, en plåga som jag i alla år lidigt av. Men vi har användning för dig ändå: Du får bli klassad 3:a, expeditionsbiträde. Bra, sa jag. Vill du komma till K1 eller flyget? Flyget, ropade jag och så blev det.
I mars började studentskrivningarna. Jag slets mellan hopp och fruktan ty julbetygen hade inte varit lysande. Trots allt blev jag godkänd i engelska provet och i matten räknade jag 4 tal av 8, alla rätt! Så väntade uppsatsen i svenska. Tidigare år hade jag undvikit de fria ämnena och alltid skrivit fackuppsatser i mina favoritämnen geografi, historia och biologi. Så även nu i den viktigaste skrivningen. Det blev ”Förenta Staternas utveckling till världsstat”. Succé, Gubben Blanche blev väl trött på alla uppsatser i fria ämnen och gillade historia som var hans ämne jämte litteraturhistorien. Med beröm godkänt, tyckte den snälle Herbert. Tack för det!
Nu följde slutspurten inför den muntliga prövningen. Jag hade hoppats på historia och biologi i muntan men till min besvikelse fick jag svenska och geografi förutom de obligatoriska matematik och engelska. Sista veckorna förhörde småskolläraren Barbro mig i svenska litteraturen. Det föll i god jord för den muntliga prövningen inför lärare och censorer handlade om romanen i svensk litteratur. August Strindberg hade vi gnuggat hela hösten så förhöret gick bra. Vi var fyra nervösa abiturienter som satt och våndades i bänkarna, Håkan Z. Ingemar Öster, Claes Sedenberg och jag. En lärare inledde med att konstatera att det inte var de fyra mest begåvade som framträdde! Bland censorerna fanns akademiledamoten Sten Selander, fint folk.
Det gick vägen! Rusig av lycka stormade jag ut med alla andra på skolgården. Mamma och Pappa, vänner och släktingar hade mött upp. Det var ju bara släktens andra student som tog gården i besittning. Bland plakat, ballonger och vagnar fanns några som inte klarade sig, körde i muntan, som vi sa. Det blev en sorgens sommar för dem men till hösten fick de en andra chans.
Jag placerades i en släpkärra efter Lennarts skoter och fördes nedför Hantverkargatan till Lindhagensplan. Pappa hade fått avlösning i affären och var med en stund. Hemma hade Dagny och mormor dukat till fest. En stor dag att lämna skolan och se framtiden an. På kvällen samlades vi kamrater ute på Djurgården vid Gunnar Wennerbergs staty och sjöng och skrålade samt brände upp böcker!
Jag råkade min syster Barbro frampå nattkröken och lär ha fällt de berömda orden: ”Fy fan vad jag är lycklig”. I familjen hände mycket samtidigt . Claes student, Pia konfirmand och Barbro tog sin lärarexamen. Hon hjälpte mig mycket när jag läste litteraturhistoria inför muntan.
Lumpen
’I juni ryckte jag in vid Kungliga Roslagens Flygkår vid Hägernäs.
Vi fick hämta ut vår utrustning som säkert var trevligare än infanteristernas gråa paltor. Våra uniformer var blåa och i god passform. Vår bostad var en barack med 16 sängar i tvåvåningsmodell. Det blev genast ganska livligt i detta studentkompani där alla hade sina skavanker. En rolig norrbottning hade ett emaljöga, jag eksem (slapp halmmadrassen), en lustigkurre hade spretande fingrar på högerhanden och kunde därför inte göra reglementsenlig honnör och en skåning hade en svår fotskada och kunde därför inte gå med kängor utan pulsade omkring med lågskor till överfurirens förargelse.
Under denna första månad fick vi lära oss hälsa, marschera och lära oss skjuta med pistol och kulsprutepistol. På skjutbanan blev befälet gråhårig för våra usla prestationer. Skåningen var bland de sämsta utom en gång då chefen Överstelöjtnanten kom på besök. Då sköt ”Saftis” fullt och fick stående beröm av kårchefen till överfurirens besvikelse och raseri. Efter denna första månad placerades vi nästan som civilister på Flygstaben vid Värtavägen på Gärdet.