Kapitel 1:6 – Färden gick vidare efter kriget

Färden gick vidare mot Warna, en hamnstad vid Svarta Havet. Av en händelse kunde han där sammanträffa med flera sångarbröder från Kuban-kosackernas kör. Även dirigenten Ignatijev fanns där i exil och mötet blev en glädjens upplevelse. Man beslöt att nybilda kören och lade upp ritningar om hur man skulle kunna nå ut i Europa med sin sång. Ignatijev och några körmedlemmar for den långa vägen till Wien, via fyra huvudstäder: Sofia , Belgrad, Budapest och Wien. Där fick de hjälp vid Musikakademin att nybilda kören. De fick säkert även ekonomiskt stöd. Framtiden började se litet ljusare ut för Georgii.

I Ryssland hade bolsjevikerna, eller som de nu kallade sig, kommunisterna varit skoningslösa mot sina motståndare. Många officerare i vita armén hade arkebuserats och manskapet hade deporterats till Sibiriens arbetsläger. De som motsatte sig de nya herrarna var många självägande bönder. Deras jord konfiskerades och många av dem sändes bort till läger i Sibirien. Kollektivjordbruk, kolchoser, och mönsterjordbruk, sovchoser bildades.
Lenin var nu den store ledaren med oinskränkt makt till sin död 1924. Redan 1922 hade han drabbats av svåra sjukdomar och en maktkamp inleddes som efter Lenins död innebar att Stalin blev diktator.

Författaren Maxim Gorkij kritiserade från början revolutionen. “Den nya myndigheten är lika brutal som den gamla och har dessutom sämre manér. Ett människoliv är lika litet värt som tidigare”.
Det var stränga lagar i jordbruket: ” Den som undanhåller spannmål och inte levererar till myndigheten förklaras vara folkets fiende och straffas med minst 10 års fängelse.”

Under tiden i Bulgarien och senare i Tyskland försökte Georgii få reda på vad som hänt med hans familj. Flera år senare fick han veta att hans mor och systern Anna blivit dödade under kriget. Om sina bröder och andra manliga släktingar fanns inga uppgifter. Saknade eller döda.
( I den lilla ortodoxa kyrkan i Warna där kören först verkade var vår mamma Dagny på besök 50 år senare vid en semesterresa till Bulgarien. Hon for också till det berömda Sjipka-passet öster om Sofia och badade även i Svarta Havet. Så upplevde hon långt senare den miljö där sångaren Georg började ett nytt liv…)

Nu startades en framgångsrik turné. Resan gick till Tyskland där flera gamla och nya körmedlemmar anslöt sig. På fotografier från denna tid ser man 20 – 30 körmedlemmar. Många gånger hade man också balalajka-musiker med. Pappa spelade själv balalajka och hans bäste vän Andrejev spelade dombra, också ett stränginstrument. Under åren 1923 – 1927 for kören kors och tvärs genom efterkrigstidens Europa. Kuban-kosacken kör blev överallt hjärtligt mottagna.
En kväll efter en konsert tog de in på ett litet hotell i en tysk småstad. I restaurangen satt många glada tyskar och drack öl och sjöng. Pappa började prata med några av dem. De kom in på att tala om kriget, givetvis, alla var ju så glada att freden kommit. “Vilket regemente hörde Ni till,” frågade en av dem. – Svarta munkarna, blev svaret. Oj, kära vän, då måste vi ha legat mot varandra i månader vid fronten, utbrast tysken. Och det blev omfamningar och skålar och glädje hela kvällen!
Turnén gick vidare genom Tyskland, Holland och Balticum. Den stränge dirigenten Simeon Ignatijev höll sina sångare i herrans tukt och förmaning. Det dög inte att komma för sent till repetitionerna eller vara ute och slarva på kvällarna!


Kubankosackerna 1928 – Georg Lissenko inringad