Georgs anteckningar
Georgs anteckningar om flyktingarna på Galipoli-halvön 31/10 1920 och ett år framåt, samt berättelsen om körens resa genom Bulgarien, Österrike och Tyskland 1920 – 1927.
Galipoli-armén, kosackerna vid arbetet.
Inledning.
31 oktober 1920 blev delar av General Wrangels vita armé tvungna att lämna Ryssland under trycket av överlägsna bolsjevikstyrkor. Tack vare Rysslands förra bundsförvanter, Frankrike och England, lyckades de ta sig ut ur det kommunistiska ”paradiset”. En del av armén hänvisades till halvön Galipoli, resten till ön Lemnos. Halvön Galipoli är belägen mellan Marmarasjön och Egeiska havet. På halvön ligger staden Galipoli eller rättare sagt ruinerna av staden som nästan ödelades i Europeiska kriget (Första Världskriget). Men bland ruinerna sjuder det dock av liv. Turkar, greker och judar utgör befolkningen.
De anlända ryska emigranterna förlades emellertid inte i själva staden, där de inte skulle fått rum allihop, utan 10 km utanför i en dal kallad ”Döda dalen”. Namnet är betecknande för den plats där de landsflyktiga fick stanna en lång tid. Några tusen svarta soldater hade dött där i pesten. Den första tiden fick flyktingarna sova på bara marken och detta i slutet av november! Senare förbarmade sig myndigheterna och försåg dem med tält. Födan var mycket knapp, några gram bröd, köttkonserver o.d. Mätt blev man inte. Naturligtvis kan man ej annat än tacka ”bundsförvanterna” för att de ej lät oss svälta ihjäl.
Litet egendomligt verkade dock deras behandling av människor vars mål var fortsatt kamp mot Tyskland till vad pris som helst, i motsats till bolsjevikerna som slutit fred…
Tack vare den järnhårda disciplinen som infördes av befälhavaren för Galipoli-gruppen, general Kotepov , började flyktingarna, som tycktes ha förlorat allt, åter hämta sig och vänja sig vid de förhållanden, i vilka ödet försatt dem. (Denne Kotepov bortrövades på öppen gata i Paris av bolsjevikagenter !)
Den Wrangelska arméns Galipoli-del utgjorde en armékår: 4 infanteriregementen (Aleksejev, Markov, Kornilov,Drosdovsic (?) –regementerna, uppkallade efter generaler som utmärkt sig i kriget mot tyskarna), En kavalleridivision, artilleri, krigsskolor och ett fortifikationsregemente.
Vi fick stanna ett helt år i Galipoli. Efter en tid kunde man knappt känna igen kårens lägerplats. En idealisk ordning rådde, tälten var uppställda med noggrann rättning och gångarna mellan dem var beströdda med sand. Den Wrangelska armén bestod till största delen av Syd-Rysslands studerande ungdom. Somliga var så pass unga (14 – 20 år) att man upprättade ett gymnasium för dem. Andra återigen avslutade sin utbildning i krigsskolorna.
Många av flyktingarna visade sig äga stora talanger som skådespelare, sångare och musiker.
Teatern utgjordes av en jordhydda, dekorationerna var målade på filtar. Musikinstrument förfärdigade man av konservburkar !
Sådana voro de flyktingar om vilka denna berättelse handlar.
Georgs anteckningar