Kamrater
På Saltarö var det egentligen bara två kamrater som jag träffade hela somrarna. Det var Bertil Eklund (f. -37) vår närmaste granne och Hasse Sporre som egentligen var döpt till Lennart, ett namn som han inte ville kännas vid. Född -38 och son till Direktör Gilbert Sporre och hans östgötska fru Mary. Det var en mycket god och generös familj, de första som körde bil till landet. Många dagar var det just på Sporres tomt som vi tre grabbar lekte. Hasse hade egen badmintonplan och fick köra med familjens motorbåt. Vi hittade på både det ena och andra, ibland blev det allvarliga hyss. Vi smygrökte nere vid båthamnen och en gång prövade Hasse sitt nya luftgevär och nedlade en talgoxe och en ekorre samt sköt hål i ett verandafönster. Usch. Det var illa, men vi bättrade oss och övergick till snällare sysselsättningar efter allvarliga förmaningar från föräldrarna.
Flickor
Min syster Barbro kunde dansa. Vi tog ut vevgrammofonen och ”stenkakorna” på ett trädgårdsbord. Så blev det danslektioner, vals och foxtrot. De medverkande var Bertil, Hasse och Claes, Bertils Gävlekusiner Inga-Lill och Birgitta. Anne-Marie Österberg, som jag hade ett särskilt gott öga till, var också med.
Vi tränade flitigt på Eklunds gräsmatta och när lördagen kom gick vi till Saltarö dansbana för att visa upp våra färdigheter.
Dansbanan, nu riven, låg naturskönt uppe på ett berg som stupade ut mot Kyrkviken. Där kunde vi vandra omkring med våra flickvänner medan solen färgade himlen röd i väster, mycket romantiskt.
Musiken bestod av dragspel, fiol och bas + ibland gitarr. Inga förstärkare och modernt oljud. Strax intill ligger fortfarande tennisbanor. Där spelade vi flitigt och blev riktigt duktiga med serve, backhand och forehand. Litet puss och kram var väl allt som hände för fjortonåringarna.